Mot Danmark

Vidfamne avgick från Framnäs på söndagen vid 14-tiden. För en västlig vind plöjde han över Danafjord och mötte havet vid Buskär. Där började sjögången att göra sig påmind och smygande slog sjösjukan ut 7 av de totalt 17 ombord. Härigenom havererade vårt fina vaktschema. Kursen styrdes 190 - 200 grader på kompassen. Detta gjorde att Vidfamne tog sjöarna på bogen. Våghöjden var drygt 1 m., ibland mycket mer. Över grundflaken ( t.ex Fladen) toppade sjön upp sig. Vidfamne red högt och torrt på vågorna. Det vatten som kom in var det som slog över bogen. Under en presenning lagd över åror försökte frivakten sova. Den fina solnedgången övergick i skymning och följdes av mörker.

Dreja bi utanför Anholt

NO om Anholt bedömde vi att vi inte skulle stå över ön, utan lade om kursen för att gå ost om. Snart var det alldeles kolsvart. Det var svårt att parera mot sjön som man inte såg. Man tyckte att farten ökade till något kusligt. Mörkret ger otrygghet, rädsla, åt tomma hjärnor i slutkörda kroppar. Då gjorde vi något fint. Vi gick öster om stora farleden och drejade bi, mer än 20 sjömil utanför Falkenberg. Allt blev tyst. Det kändes som att segla in i en lugn vik, trots att vi var mitt ute på havet. Nu kunde vi vila. 5 timmar senare var det ljust och vi hade fått i oss frukost. Humöret steg. Rodret lades över och Vidfamne fortsatte sydvart.

Mot Helsingör

Ost om Hesselö upplevde vi grandios segling! Vidfamne red för halvvind på vågorna. Det kändes som om han bara hade kölen och styråran i vattnet när han likt en yster hind löpte längs vågkammarna. När vi så lade om kursen för att gå ner i Öresund, blev halvvinden låringsvind. Frivakten vaknade av skratten och kom upp. GPS-en visade 9 knop. Lä ripa var under vatten ett par gånger. Gröna kaskader kollapsade i lä, och var snart borta akteröver. I Helsingör fick vi vila. Vi hade tillryggalagt 129 sjömil på 26 timmar varav vi drejat bi i 5 timmar. Vi var trötta och vilade hela tisdagen.

För motor i bleken

På onsdagen försökte vi komma iväg men hade problem med motorn. Ove och Fredrik gick igenom den och fick igång den. Sedan gick den klockrent. I ett spegelblankt Kattegatt gick vi runt Nordsjælland, mot solnedgången. Tumlare lekte. Motorn surrade vidare. Snart kom vind från väst och farten gick ner. När mörkret föll fick vi purra frivakten för att tynga ner aktern så att propellern grep. När - efter en oändlighet - Spodsbjergs vita sektor blev grön, föll vi av och rusade ner mot Hundesteds hamninlopp. Till kaj mitt i natten och tältade i mörkret.

Isefjorden och Roskildefjorden

Torsdag: gick in i rännan till Isefjord, stopp för dopp i solgasset, så in i Roskildefjorden fortfarande för motor. Härinne fick vi åska och väntade ut detta i Frederiksvaerk. På kvällen sov vi i Frederikssunds hamn. Vänner från Sif Ege hälsade på.

Till Roskilde

Fredag: Seglade söderut i den smala rännan. Stundtals tog vi hjälp av motorn. Det är sannerligen inte mycket leeway här inte! I breddningen innan Roskilde övade vi manövrar i flera timmar. Den svaga vinden blev svagare. Vidfamne fortsatte sista biten in mot Roskilde. Förutsättningarna för att kunna segla ända in i museihamnen var goda. Det gjorde vi också! Vi tog ihop en halv fartygslängd innan inloppet och fick en ända iland. Det blev änna tvärstopp. Vi var nöjda. Vi var framme och VI HADE SEGLAT SVERIGES ENDA KNARR ÄNDA IN TILL KAJ I ROSKILDE HAMN !

Sjösättningen av Ottar

På lördagen sjösattes en nytolkning av Skuldelev 1 - även den en knarr. Nya tolkningar gör att denna är en smula annorlunda än föregångaren Saga Siglar. Den döptes till OTTAR. Sedan sjösattes den av många frivilliga ledda av Jon Godal. Senare mönstrade ny besättning på för att segla hem Vidfamne - men det är en annan historia.

Ann Franzén och Jörgen Johansson .