Bakgrund.

År 999 eller 1000 seglade Leif Erikssons bror från Island för att besöka sin landsförvisade far Erik Röde, i Brattalid på Grönland. Det kom en storm som förde skeppet västerut. Så långt västerut att han siktade land. Han gick aldrig iland utan vände. När han kommit fram till sin far berättade han vad han siktat. Brodern Leif bestämde sig för att resa dit och kolla detta nya land. Leif steg iland i Amerika år 1000. Han följde kusten söderut och hittade en bra plats att bosätta sig på. med sit följe av tre skepp bosatte de sig på New Foundlands nordspets, på en plats som idag heter "L´Anse aux Meadows". Han lät uppföra en by med långhus uthus och kyrka. De bodde inte där så många år då de hade problem med skrälingarna (indianerna). USA och Kanada har bestämt att 1000-års firandet skulle ske i år med seglingar i Kanada och USA. Senare drogs USA-delen bort och firandet skulle enbart ske i Kanada. De flesta seglande vikingaskepp blev inbjudna att delta. Från sverige deltog bl.a. Glad av Gillberga.

Resan över atlanten.

Då skeppet inte är byggt för segling tvärs över atlanten fraktades skeppet per fartyg. Omlastning skulle ske på island. Besättningen flögs över till Kanada. Vid urlastningen av skeppen blev en vagn över. Hamnarbetarna frågade vad den vagnen skulle vara till. Jo, den skulle vara till Glad. Ombord hittades inget skepp. Folket började bli oroliga. Hamnarbetarna trodde att skeppet kunde vara i en kontainer. Gladbesättningen skakade på huvet -Glad är 60fot lång och kontainrarna bara 40fot. Hamnarbetarna sade att man på island då kanske hade delat skeppet i två delar. Men det kan man ju inte. Tillslut kom man fram till att skeppet glömts kvar på Island. Det skulle ta en vecka innan skeppet var framme i Kanada.

Första veckan

Gladbesättningen följde med de andra skeppen i väntan på sitt eget skepp. .

Skeppet kommer

.

10 meters vågor

Det var mestadels ovanligt lugnt väder och minimalt med vind. En dag var det dock 10 metersvågor. Hövedsmannen Lars Bärne beslöt trots skeppets storlek att ge sig ut i dessa vågor för att komma fram till St Agustin. När man kommit ut en bit till dessa enorma vågor förstod manskapet vilka krafter de håller. Skeppet seglade lugnt upp på vågorna men sen föll skeppet när vågorna tog slut. Det var otäckt i denna "kanot". Tillslut beslutade Bärne att man skulle ta sig i hamn.

L´Anse aux Meadows

.

Möten med andra skepp

.

Lokalbefolkningen

.

Återresan

.

Göteborg till Säffle

Under hövedsmannen Morgans befäl seglades skeppet hem från Göteborg till Åmål. Efter båtfärden över Atlanten och avlastningen i Göteborg behövde man besättning för att ta skeppet den sista biten till Säffle och det stora välkomstmottagandet. Frode, Cia och jag anslöt och med oss hade vi Ann Franzen och Carina Qvick från SVS och Ingemar Nordgren från Sigrid Storråda. Vi skulle alla hjälpa till och även ge de i besättningen som var nybörjare goda råd och tips.

Seglingen över Vänern var trevlig men med först mycket lätt vind och senare kraftig byig vind. Vi var tvugna att reva seglet två gånger för att säkert föra skeppet i hamn. Manskapet under Morgan var härliga att segla tillsammans med. Jag har stor beundran för Morgans befäl då det var hans första tillfälle som ensam skeppare ombord. Jag tackar även besättningsmedlemmarna från SVS som deltog på resan.

Lars Bärne tog befälet i Åmål och vi mönstrade av.

Sammanställt av Ove Långe.
(PS. Jag var inte med i Kanada. Jag seglade forskningssegling med Vidfamne.)